Vet ni att, såna här gånger, när jag mår såhär lite halvtaskigt, psykiskt. 
Det är egentligen dom bästa perioderna i livet. 

För när jag mår dåligt, psykiskt, då tycker jag illa om mig själv. Då anser jag att jag är ful, äcklig, värdelös, en dålig människa, osv. 
Detta är bra. Att jag tycker och tänker så. Eller bra är det väl inte. Men det ger mig motivation.

Även fast jag känner när jag vaknar på morgonen att jag varken vill eller orkar leva. Jag känner att jag bara vill ligga kvar där i sängen tills livet vänder igen. 
Då kan jag säga till mig själv att, vad äcklig du är, du är ful och fet osv osv osv, detta taggar igång mig och göra att jag vill och orkar ta mig upp och göra saker. Tex, motionera, träna, inte äta godis osv.
 
Varje morgon när jag känner för att inte leva just den dagen, så säger jag till mig själv "Du kommer aldrig att bli något. Du kommer aldrig att få ett jobb, kommer aldrig få någon gård, kommer aldrig kunna rädda hästar som behöver hjälp. Du kommer inte ha råd att ha kvar Brolle." 
Detta gör att jag kliver upp och går till skolan. Dessa tankar gör att jag pluggar och gör klart saker hemma. 

Så även fast jag mår jätte dåligt när jag kliver ner i svackan, så är jag starkare än någonsin när jag kliver upp ur den.
Men lär sig så otroligt mycket om sig själv när man mår såhär. När man tillåter sig själv att bråka och vara förbannad, på sig själv. I slutändan är det skönt, det är det bästa med hela svackan. Att få komma upp och känna hur stark man blivit. 

Tillslut kan jag förhoppningsvis säga ifrån när en svacka kommer. Då kan jag gå runt den, istället för ner och igenom den.